Brottsförebyggande rådet i Tyresö inbjöd den 24 september 2003, till en föreläsning under rubriken ”Hur får vi barns ögon att glittra”.
Rubriken kan kanske vara litet svår att tolka och därför har jag gett det här referatet rubriken ”Möte med unga människor”

 Föreläsare var legitimerade psykologen Ulf Hagström, som har 25 års erfarenhet av barn- och ungdomsarbete.

Ulf Hagström, en föreläsare med stor erfarenhet av arbete med barn och   ungdomar fångade i verkligheten sina åhörare. Hoppas vi får höra mer av honom.

Inledningsvis presenterade han på ett enkelt sätt sig själv och vad han arbetar med. Han är som sagt psykolog, men framhöll att
vid möten med barn och ungdomar är det viktigt att, även om han är yrkesmannen, de möter Ulf - personen och människan Ulf.
Det skapar förtroende och tillit. Han berättade under kvällen om vad man kommit fram till vid forskning om skyddsfaktorer och hur
dessa kan tas i anspråk för att skapa hälsofrämjande sammanhang för barn och ungdomar.  Att stärka barns och ungdomars
självkänsla är en central uppgift för oss vuxna och Ulf  visade på förhållningssätt som kan användas för att bidra till detta.
Det blev en intressant kväll med mycket att ta med sig hem, ta åt sig och fundera över.

Att i sin helhet redogöra för allt Ulf förmedlade, låter sig inte göras på ett par tidningssidor, men jag skall i korthet försöka ge
en bild av några mycket viktiga punkter. Först beskrev Ulf ett barns utveckling fram till vuxenvärlden, som en resa i tid och rum.

Ett barns utveckling och väg mot vuxenvärlden, kan sägas vara en resa i tid och rum och kan beskrivas med denna skiss.

Hur den första biten blir beror på vad ett barn för med sig till världen, men lika mycket på hur mottagandet blir.

Resvägen genom barndomen är inte bestämd på förhand, även om barnets egna kännetecken och dess rese-ledsagare
är med om att bestämma riktningen och inriktningen.

Barn som är funktionshämmade reser andra vägar än de som inte är hämmade. Vi skall också veta att barn som har goda
omsorgspersoner kring sig har bättre förutsättningar att klara sin resa, eftersom de i dessa personer har guide, tolk och
inte minst - någon att hålla i handen.  Vi är givetvis intresserade av vilken betydelse barns utrustning har, för hur de kommer att resa.
Men vi är också intresserade av vilket mottagande de får, vilket ressällskap de har, hur resvägen går och vilket ”landskap de skall igenom”.

Barndomens resa passerar en stor mängd vägskäl, med ständigt nya vägval.
Vid vägskälen har man att välja åt vilket håll man skall ta av och varje vägskäl pekar mot vinnare- eller förlorarkarriärer.

Vilken väg barnen väljer, beror på hur ”landskapet” ser ut, vilket ressällskap man har och på vem eller vilka de möter på vägen.
De yngsta barnen är helt beroende av kompetenta, ansvarsfulla och ansvarskännande reseledare och kan då med dem välja
den bästa vägen. Ibland kan det emellertid vara så att man bara har en väg att välja.

Det är vi i vuxenvärlden som är reseledare och guider. Som föräldrar, lärare, grannar, socialarbetare, politiker etc. är det vi
som är med om att öppna eller stänga möjligheter för barn som ”är på resande fot” och om huruvida de skall resa första eller andra klass. 
Från vardagen känner vi till hur vissa barn och ungdomar klassas d v s man ger dem en viss identitet, sett från betraktarens sida.
Man talar om problembarn, de är stökiga eller kanske t o m ”värstingar”. Man ser lätt bara till de negativa sidorna hos de här unga människorna.

Nu är det emellertid så att alla har både och. Genom en bild med två cirklar visade Ulf på detta. Vi ser så lätt till det som bara är negativt
istället för att ta vara på det positiva.

Genom att uppmuntra det senare kan man lindra eller rent utav eliminera det negativa, få till en positiv förändring hos  barnet/ungdomen.

Vidare talade han om något som kallas KASAM = Känsla Av SAMmanhang.

Under detta vidare om meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet samt om bemästrandestrategier och skyddsfaktorer.

Under var och en av dessa rubriker finns ett stort antal underrubriker.

I begreppet meningsfullhet ligger bl. a. sådant som delaktighet, motivation, gemenskap och tillhörighet.

Som sagt att redogöra för allt detta låter sig tyvärr inte göras i korthet - nej det fordras att man möter Ulf och efter de kontakter vi knutit med honom finns det möjligheter att göra det framöver.

Låt Er överraskas av när och hur. Han är värd att höra på och i den föreläsning han höll denna kväll handlade det om barn men jag är säker på att mycket av det Ulf har att förmedla också i högsta grad kan användas inom vårt arbetsområde inte bara i kontakterna med barn och ungdomar utan också med vuxna.

Ulf avslutade kvällen med att läsa några ord av Svetlana Hask Koschinski enligt följande:

Människan har två ögon, ett ont och ett gott eller om men så vill, ett sjukt och ett friskt.
Med dessa ögon ger hon av sig själv och tar emot av andra.
Någon gång händer det att hon vågar viska till sin omgivning:
Lagg märke till mig!
Säg att jag duger!
Tyck om mig!

Ty människan kräver att få bli iakttagen och bedömd för det som är gott. inte för det som är ont och sjukt,
att få bli uppmärksammad för det hon kan, inte för det hon inte kan
Årtusenden och släktled igenom hörs därför hennes oföränderliga bön, som ett naket rop i dimman:
Stränga människa, barmhärtige domare och bödel. Dröj inte vid det som är ont och ofullgånget hos mig,
utan bli varse det goda inom mig.
Se mig inte i det öga som är ont och sjukt, utan se mig i mitt friska öga.

Text, foto:

Ingemar Rosén

Bilder: Ulf Hagström