Sträcker Du ut handen, när någon ber om hjälp?

Efter en blöt förmiddag i glada vänners lag, var det dags att pallra sig hemåt, så att inte
” farbror” polisen skulle ta en för fylla. Jag tog ut kompassriktningen och vinglade hemåt.

För att slippa gå en massa steg i onödan ( ca: 200 m ) fick jag, i mitt tycke, den ljusa idén
att gina över isen. Sagt och gjort; jag klättrade med stor möda över det skyddsräcke som
fanns vid trottoaren och hoppade ned på isen. Jag tyckte väl att  det  knakade och gungade
lite, men asch, det var väl bara inbillning - att det var lite blött och sörjigt på isen var väl inte
så farligt. Det är det ju alltid på våren.       

- Isen brast -

Utan att bry mig om de klara varningssignalerna fortsatte jag den vingliga färden över isen.
Allt gick också bra, ända tills jag kommit till mitten av ån. Där blev det tvärstopp - isen brast
och jag for i med kläder och allt. Jag nyktrade till blixtsnabbt.

Jag greps inte av panik, men det var en mycket, mycket ruskig upplevelse att ligga där och
plaska. Till en början försökte jag ta mig upp ur vaken för egen maskin, men isen bara brast
framför mig av kroppstyngden. Kläderna började bli ordentligt tunga nu och kölden började
göra sig påmind. Det hela var mer än olustigt. Jag inriktade mig nu på att hålla huvudet över vattenytan och att få grepp om iskanten. Det var lite strömt, så det var inte så lätt att bara
ligga där

- Ingen hjälp -

Jag såg att en massa människor hade stannat upp för att se min kamp på liv och död.
Jag ropade till dom att slänga ut träslanor, (som var utplacerade vid åkanten just för sådana
här tillbud), men de bara stod där, helt fascinerade av skådespelet i vaken.

Inte någon gjorde minsta ansats att vilja hjälpa mig.

Naturligtvis var dom rädda för den svaga isen eller …? Inte någon så mycket som ropade till
mig att ta det lugnt och att det nog skulle ordna sig. Bara att få höra någon säga någonting
hade gjort  situationen något så när uthärdlig.

Men man teg som muren och stod där bara, helt handlingsförlamade.

- Jag skall blåsa dom -

 När det gick upp för mig  att jag inte kunde vänta mig någon hjälp därifrån, så tänkte jag
(jag minns det som i går):  ”Jaha du, var det så här det hela skulle sluta…   ?
Nej, fan heller, här skall det djävlar inte drunknas. Jag ska ta mig upp ur vaken på något
djävla vis och ”blåsa publiken” på en drunkning.”

Jag blev så heligt förbannad att jag ännu i dag inte riktigt vet hur jag krånglade mig upp ur
vaken, men på något mysko sätt kom jag i alla fall upp. Det kostade många kallsupar och svordomar, men upp kom jag. Det märkligaste var att jag hävde mig upp baklänges
(på rygg) på något förunderligt sätt. Hostande och pustande begav jag mig mot
åskådarna. Naturligtvis fick dom höra en hel del, inte alltför vackra saker, om vad jag
tyckte och tänkte om deras handlande och ”vänta bara tills jag får tag i er så skall ni få
se på blixt och dunder.”

- Ringde polisen -

Som tur var för både mig och åskådarna, hade någon sansad person ringt efter polisen som
kom precis när jag hade klättrat över staketet. Åt rätt håll den här gången…
Efter mycket dividerande med konstaplarna om hur hjälpsamma och modiga åskådarna varit,
så erbjöds jag faktiskt skjuts hem av polisen.

Eftersom jag inte direkt svettades i mina dyngsura kläder, tog jag helt frivilligt plats i baksätet
på polisbilen. Jag trodde nog minst av allt att det skulle bära iväg hemåt, utan att det ännu
en gång  skulle bli att tillbringa de närmaste åtta timmarna i en fyllecell.

Jag blev helt förvånad när dom åkte hem med mig (någon gång skall ju vara den första) och
till och med såg till att jag fick torra kläder på mig

 - Rop på hjälp -

Den här episoden hände mig våren 1969, utanför stadshotellet i Eskilstuna och du undrar nog
varför jag skriver om detta nu.

Jo, det är för att påminna oss, att varje gång någon ropar på hjälp och håller på att drunkna
(bildlikt talat) så skall vi rycka ut till undsättning i våra  Sällskap. Jag  tycker kanske ibland,
att jag inte har möjlighet att hjälpa någon, men bara några vänliga ord kan lösa stora problem.

När det kommer någon ny till lokalen eller hör av sig per telefon, så är det ett rop på hjälp.
Jag garanterar att hur liten hjälp du än tycker att du kan ge, så är den alltid mycket välkommen.

Hade bara någon enda börjat att tala med mig, när jag låg där i vattnet, så hade jag inte
handlat i ren desperation för att ta mig upp. Då hade jag säkert lugnt och sansat klamrat
mig fast vid iskanten och inväntat att hjälp skulle komma.

- Räck dem handen -

Nu gick det bra den här gången med tur eller Guds hand. Men, man kan ju inte förlita sig på
turen jämt.

Vi får inte stå iskalla och se på när våra olycksbröder/-systrar håller på att gå under.
Det här är ingen kritik till Länkrörelsen utan bara en påminnelse om, att vi har problem runt
omkring oss och att det i regel inte behövs så stora apparater för att rätta till saker och ting.

Länkarna är bra på att bry sig om och detta är ju i stort vad det handlar om - alltså att vi
bryr oss om vad som händer våra Länkkamrater och olycksbröder/-systrar.

 Var inte sen med att sträcka ut en hjälpande hand…!

 Seppi  Torshällalänkarna     (1988)